Jag ska vara helt ärlig, jag ÄLSKAR svåra spel.
Och när jag säger svåra spel så menar jag spel som tar mig seriöst! Spel som får mig att kämpa för att vinna! Spel som ger mig verktygen och berättar hur jag ska använda dom för att sedan be mig att bygga ett hus (INTE Minecraft).
Spelen i den numera prisbelönta “Souls”-serien är precis sådana spel. Dark Souls 3 släpps nästa vecka och tänkte därför ta tiden att tala om min favorit serie av spel på senare tid samt svårighetsgrader i spel allmänt.
Så vad gör att ett spel blir svårt på ett bra sätt? Vi kan ta “Souls”-spelen som exempel.
Om du ska spöa en boss, då vill du ju inte bara gå in i rummet för att drämma till han med ditt svärd en ynka gång och förvänta att han går ner. Men du vill ju inte heller att han drar fram ett svärd som dödar dig på första slaget, det handlar om en balans.
Du ska kunna undvika ALLA hans attacker, men frågan är hur bra reflexer måste du ha för att undvika attackerna? Har du en stor rustning med en gigantisk sköld så är du ju inte smidig nog att undvika. Då lär du istället ta emot hans attacker och vänta på en öppning, men akta uttållighetsmätaren så du inte tappar balansen och lämnar en öppning. Genom att använda dig av din karaktärs styrkor på detta vis (beroende på vilken karaktär du spelar) så kommer du lyckas få in några bra slag. Det är ju DÅ det blir intressant. Det är först när spelet försöker slå mig men faktiskt inte lyckas då jag är för snabb eller väldigt tålig, då känner jag att jag har kontrollen. Och om jag nu skulle förlora - svärd genom bröst liksom, då har jag inte uppfattat hans mönster och kommer därför att fortsätta förlora tills jag bemöter honom på ett annat sätt med hjälp av en annan teknik.
Men bossen jag möter känns inte som ett omöjligt hinder. För jag känner att misslyckandet ligger hos mig, inte i spelet.
När jag till exempel plockar upp första “Dark souls” så får jag tillbakablickar från när jag satt med ett Super Nintendo i mitt barndomsrum.
Mina händer krampade för att jag spände mig för varenda attack som jag försökte att undvika. Jag hoppade runt i soffan varenda gång som karaktären. Jag kunde inte hjälpa att skrika högt och svära mot gudarna när jag dog och jag kunde inte hjälpa att skrika högre av glädje när uslingen äntligen föll ihop framför mina fötter. Nu kanske jag ser allt genom mina nostalgi-glajjor, men det var/är bara en sådan häftig känsla.
Jag kan berätta ett dåligt exempel. Har någon av er någonsin spelat “Ghouls ‘n Goblins” på Super Nintendo? Det är nämligen ett spel som man måste spela igenom TVÅ gånger för att få det RIKTIGA slutet. Tänk då på att spelet är svårare än 10 av morfars korsordpussel.
Men känslan av att vinna är nästan obeskrivlig, det är som att vinna ett riktigt långt marathon (vilket jag aldrig gjort) eller en riktigt jämn fotbollsmatch (som jag ALDRIG någonsin gjort). Det är den känslan som “Souls”-spelen ger mig, en känsla av triumf som man inte längre kan hitta i dagens spelindustri framförallt inte i mainstream-spelen.
Dela eller delta i min diskussion med en kommentar. Tycker ni kanske jag har fel? Eller HELT rätt?
Jag skulle uppskatta lite kritik med tanke på att jag precis börjat! :) //SushiFace